Skadligt bruk och beroende i primärvården – när frågan inte ställs

När alkoholvanor börjar väcka oro är rådet ofta självklart: sök vård. Men hur trygg kan vi vara i att ett skadligt bruk eller beroende faktiskt uppmärksammas, bedöms och leder till rätt stöd?

Jag lyssnade nyligen på professor Sven Andréasson när han föreläste om prevention och behandling av alkoholproblem i primärvården under ett webbinarium arrangerat av CAN - Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning och Forte.

Det han presenterade stärker en bild jag själv har fått genom mitt arbete med skadligt bruk och beroende.

Vi har stor tilltro till vården. Kanske framför allt till läkaren. När en anhörig är orolig eller en arbetsgivare ser en förändring hos en medarbetare är det lätt att tänka:

”Han eller hon behöver gå till läkaren.” Det låter både rimligt och tryggt. Men vad händer sedan?

Primärvården ställer sällan frågor om alkohol

I den studie som presenterades analyserades journaldata från 129 vårdcentraler i Region Stockholm.

Vid baslinjen hade frågan om alkohol dokumenterats i endast 0,64 procent av fallen. AUDIT användes i 0,04 procent, rådgivning för alkoholproblem i 0,05 procent och remiss till beroendespecialist i 0,006 procent.

Samtidigt visar CAN:s skattning, utifrån Socialstyrelsens nuvarande gränser, att omkring 41 procent av den vuxna befolkningen uppfyller kriterierna för riskbruk.

Det betyder naturligtvis inte att 41 procent har ett beroende. Riskbruk, skadligt bruk och beroende är olika saker. Men kontrasten är ändå värd att stanna vid.

För innan någon kan få rätt hjälp måste alkoholvanorna först uppmärksammas och då behöver frågorna också ställas eller tas emot. 

Läkaren behöver inte vara beroendespecialist

Det är viktigt att vara tydlig med en sak. Alla läkare behöver inte vara specialister på skadligt bruk och beroende. Det är heller inte tanken med Sven Andréassons arbete.

Den så kallade 15-metoden har utvecklats just för att även icke-specialister i primärvården ska kunna arbeta strukturerat med gruppen där konsekvenserna ännu inte blivit stora.

Förenklat handlar det om att uppmärksamma alkohol när det är medicinskt relevant, göra en fördjupad bedömning när det behövs och därefter kunna erbjuda en insats eller hänvisa vidare.

Läkaren behöver alltså inte vara beroendespecialist. Men behöver ställa frågan och veta vad som ska göras när frågan väl är identifierad.

Metoden finns – men genomslaget uteblev

Region Stockholm gav primärvården ett tydligare uppdrag kring alkoholberoende och erbjöd samtidigt en kort, kostnadsfri utbildning i 15-metoden.

Det fanns alltså ett tydligare uppdrag, en strukturerad metod och utbildning.

Ändå blev förändringen liten. Efter nio månader hade dokumenterade frågor om alkohol ökat från 0,64 till 0,74 procent och användningen av AUDIT från 0,04 till 0,05 procent.

Mycket få genomförde dessutom utbildningen. Andréasson sammanfattar resultatet som ”marginellt ökad aktivitet efter nya avtalen” och konstaterar att ansatsen var lovande men förankringen och uppföljningen brast. Det är för mig en viktig slutsats.

Utmaningen handlar alltså inte bara om tillgången till specialistkompetens. Det arbetssätt som skulle göra det möjligt för icke-specialister att möta en betydligt större grupp har inte heller fått något verkligt genomslag.

Så beskedet att en individ har varit hos läkaren kan lätt skapa en större trygghet än vad som faktiskt är motiverat. Nu är frågan omhändertagen. Men ett läkarbesök betyder inte automatiskt att alkoholvanorna har uppmärksammats, att graden av skadligt bruk och/eller beroende har bedömts eller att personen har fått en fungerande väg vidare.

Det handlar inte om att kritisera läkare eller vårdpersonal. Det handlar om att inte förutsätta att ett läkarbesök automatiskt innebär att just alkoholfrågan har uppmärksammats, bedömts och följts upp.

Den stora gruppen som fortfarande fungerar

En annan del av resonemanget tycker jag är särskilt viktig. Sven beskriver en stor grupp personer med alkoholrelaterad ohälsa som fortfarande arbetar, har familj och en socialt stabil tillvaro.

De identifierar sig inte nödvändigtvis med den traditionella bilden av någon med beroende och söker sällan vård. 

• Det är också framförallt denna grupp jag möter. 

• De arbetar. Levererar. Hämtar barnen. Tränar. Sköter sin ekonomi.

• Utifrån kan livet se fullt fungerande ut. 

Att någon fungerar i arbete och vardag utesluter inte att det kan finnas ett utvecklat skadligt bruk eller beroende.

Alkoholen kan successivt ha fått större betydelse långt innan konsekvenserna blir tydliga för både individen och omgivningen. Just den gruppen riskerar att hamna mellan stolarna. Både utifrån deras egen uppfattning men även om vården inte uppmärksammar och använder sig av de metoder som faktiskt finns tillgängliga. 

Hjälpen behöver fungera tillsammans med livet

Den stora gruppen som fortfarande fungerar kan också ställa andra krav på hur stöd utformas – och det behöver vi kunna möta.

En person som arbetar, har familj och i stora delar fortfarande får vardagen att fungera identifierar sig inte alltid med vare sig begreppet beroende eller traditionell beroendebehandling.

Det innebär inte att behovet av hjälp är mindre. Men ingången kan behöva vara en annan.

I mitt eget arbete möter jag ofta just detta. Förändringen behöver kunna fungera tillsammans med arbete, familj och vardag – och stödet behöver utgå från var personen faktiskt befinner sig. För mig är det en viktig princip:

Människan ska inte behöva passa in i en färdig lösning. Insatsen behöver utformas efter människan.

Olika kompetenser behöver hitta fram till varandra.

Jag tror samtidigt inte att lösningen är att ställa vården mot terapeuter, behandlare eller andra aktörer. Tvärtom, vi behöver varandra. 

Våra olika kompetenser behöver hitta fram till varandra.

Den medicinska kompetensen kan vara avgörande vid exempelvis samsjuklighet, läkemedelsbehandling och andra medicinska tillstånd. Samtidigt handlar förändring ofta om motivation, beteenden, återfall, relationer och att skapa en hållbar förändring över tid.

Vi som arbetar med behandling ska inte ta den medicinska rollen. Och läkaren behöver inte bära hela behandlingsuppdraget. 

Men vi behöver veta var den egna kompetensen slutar – och vem som kan komplettera eller ta vid. Det gäller åt båda håll. För i slutändan handlar det inte om vem som ska äga frågan.

Det handlar om att människan ska få rätt hjälp, från rätt kompetens, vid rätt tillfälle.

/ Fredrik

Lyrblad Recovery hjälper arbetsgivare att förstå mer, agera tidigare och fatta bättre beslut inom alkohol, droger, spel, skadligt bruk, beroende och rehabilitering i arbetslivet.

Se Sven Andréassons föreläsning

Professor Sven Andréassons presentation ”Nya grepp för prevention och behandling av alkoholproblem i primärvård” under CAN:s och Fortes webbinarium Forskning – prevention och folkhälsa. Sven Andréassons presentation: 06:18–27:04