Varför vill vi ha lite till?

Ett skroll till. Ett avsnitt till. En portion till. Ett glas vin till. Eller bara lite mer av något som för stunden känns bra. De flesta av oss känner igen det.

Att vilja ha ”lite till” är inte ett tecken på att något är fel. Tvärtom är det ett tecken på att vi har ett fungerande motivations- och belöningssystem. Det är faktiskt en av anledningarna till att människan har överlevt.

Utan drivkraften att vilja ha "lite till" hade människan inte överlevt.

Under större delen av vår historia har vi levt i brist på mat, trygghet och viktig information. Den som blev nöjd för länge riskerade att sluta leta, planera och anstränga sig. För att överleva behövde vi fortsätta söka:

• mer mat

• mer kunskap

• större trygghet

• fler möjligheter

I dag möter våra hjärnor en helt annan verklighet. De flesta av oss lever inte längre i brist, utan i ett överflöd där mat, shopping, spel, underhållning, alkohol, droger, information och bekräftelse ständigt finns tillgängligt – ofta bara ett klick bort.

Våra hjärnor är fortfarande utvecklade för att söka vidare. Det som en gång hjälpte oss att överleva har därför blivit en av nutidens stora utmaningar.

Att vilja ha är inte samma sak som att njuta

Vi tänker ofta att vi vill ha något för att vi tycker om det. Men hjärnan skiljer mellan drivkraften att "vilja ha" och upplevelsen i sig.

Dopamin beskrivs ofta som hjärnans njutningsämne. Det är dock en förenklad bild. Dopamin är framför allt kopplat till motivation, förväntan och sökande. Det är dopaminet som gör att vi riktar vår uppmärksamhet mot sådant som kan ge oss något och driver oss att:

• söka

• upptäcka

• vilja ha "lite till"

• fortsätta framåt

  
  

Själva njutningen är kopplad till andra delar av belöningssystemet, där bland annat endorfiner spelar en viktig roll.

"Dopamin får dig att vilja ha chokladen. Endorfiner gör att du njuter av den".

Det förklarar varför vi kan längta starkt efter något men ändå känna förvånansvärt lite när vi väl får det. Den nya telefonen känns snart vanlig. Det uppnådda målet följs snabbt av ett nytt. Ett glas vin till, trots att det första hade räckt. Ett skroll blir till hundra, trots att innehållet inte längre ger någon större tillfredsställelse, om någon alls.

Vi fortsätter alltså att vilja ha även när njutningen har minskat eller helt uteblir. Känslan av ”lite till” är därför inte ett bevis på att nästa gång kommer att kännas bättre. Den är ett bevis på att drivkraften "lite till" nu är etablerad.

Hjärnan lär sig av det som ger effekt

Hjärnan lär sig av det som förändrar hur vi känner oss inte vad som är bra för oss.

Hjärnan registrerar ständigt vad som förändrar hur vi känner oss. Ibland söker vi något som ger njutning, energi, bekräftelse, spänning eller gemenskap. Men lika ofta försöker vi komma bort från något som inte känns behagligt.

Det kan handla om att slippa eller dämpa:

• stress

• oro/ångest

• tristess

• rastlöshet

• ensamhet

• negativa känslor

  
  

Ett beteende kan alltså bli förstärkande både för att det tillför något behagligt och för att det minskar något jobbigt. En notis kan ge bekräftelse. Ett spel kan vara avkopplande. Ett glas vin kan skapa lugn. Ett skroll kan ge en kort paus från en stressad vardag.

"Hjärnan frågar inte vad som är bra för oss på lång sikt. Den frågar vad som fungerade förra gången och föreslår samma lösning igen".

Om något snabbt ger njutning eller lättnad ökar sannolikheten att hjärnan föreslår samma lösning nästa gång vi befinner oss i en liknande situation.

Det som först var ett medvetet val kan därför med tiden bli en inlärd och nästan automatisk lösning. Särskilt utsatta är vi när vi är stressade, trötta, ensamma eller känslomässigt påverkade.

När "lite till" börjar kosta mer än det ger

Det som från början fungerade kan med tiden ge minskad effekt. Ändå kan drivkraften finnas kvar och få oss att söka ännu mer.

I en värld med ständig tillgång till sådant som väcker vår uppmärksamhet och påverkar vårt belöningssystem kan det därför vara mycket värdefullt att ibland stanna upp och fråga sig själv:

• Ger det här mig fortfarande något?

• Väljer jag det, eller känns det som att beteendet väljer åt mig?

• Behöver jag mer eller oftare för att få samma effekt?

• Kan jag avstå utan att påträngande tankar hänger kvar?

• Fortsätter jag trots uppenbara negativa konsekvenser?

"Man kan fortsätta söka efter något långt efter att det har slutat ge det man hoppades på".

De flesta av oss vet vad vi borde göra och vad som egentligen är bäst för oss. Vi kan förstå konsekvenserna, bestämma oss för att göra annorlunda och ändå känna hur drivkraften finns kvar.

Det handlar inte i första hand om svag karaktär eller bristande motivation. Det handlar om hur mänsklig inlärning fungerar. Vid riskbruk, skadligt bruk eller beroende kan drivkraften bli särskilt stark, trots att beteendet inte längre ger någon varaktig njutning och trots att konsekvenserna har blivit tydliga.

Vi kan alltså förstå att något är skadligt, vilja göra annorlunda och samtidigt ha svårt att genomföra den förändring vi önskar.

När är det dags att göra annorlunda?

När ”lite till” börjar påverka hälsan, relationerna, arbetet eller den egna friheten är det dags att stanna upp.

Inte för att döma sig själv eller känna skam och skuld, vilket vi ofta gör, utan för att försöka förstå vad som har hänt eller vad som håller på att hända. Desto tidigare vi är observanta på förändringen desto mindre ansträngning för att ändra det invanda beteendet.

Några värdefulla frågor kan därför vara:

• Vad är det jag egentligen söker?

• Vad försöker jag slippa eller dämpa?

• Vad händer om jag fortsätter som jag gör nu?

• Vad skulle kunna hjälpa mig att göra annorlunda?

Jag skriver inte detta enbart utifrån kunskap om hur våra hjärna fungerar. Jag vet också hur det är att vara chef och behöva agera när något inte står rätt till. Och jag vet hur det är att själv försöka lösa ett problem som jag inte lyckades lösa på egen hand.

Periodvis lyckades jag begränsa och kontrollera, men någon varaktig lösning hittade jag inte. Förändringen blev möjlig först när jag bad om hjälp – och det gjorde jag inte förrän det gjorde ont, riktigt ont.

"Med kunskap, stöd och förståelse började drivkraften efter ”lite till” sakta förlora sitt grepp. Det skedde inte över en natt, men steg för steg skapades utrymme för den frihet jag önskade"

Skadligt bruk och beroende är sällan enkelt att förändra på egen hand. Men det finns hjälp, och det finns en väg framåt. Det krävs initialt väldigt lite, det krävs bara ett enda steg.

/ Fredrik Lyrblad 

Lyrblad Recovery erbjuder rådgivning, utredning, behandling och stöd vid riskbruk, skadligt bruk och beroende. Stödet riktar sig till arbetsgivare, privatpersoner och anhöriga som söker tydlighet, vägledning och en hållbar väg framåt.