Varför vill vi ha lite till?

Ett skroll till. Ett avsnitt till. En portion till. Ett glas vin till. Eller bara lite till av något som för stunden känns bra. De flesta av oss känner igen det.

Att vilja ha ”lite till” är inte ett tecken på att något är fel. Tvärtom är det ett tecken på att vi har ett fungerande motivations- och belöningssystem.

Utan drivkraften att vilja ha "lite till" hade människan inte överlevt.

Under större delen av vår historia har vi levt i brist på mat, trygghet och viktig information. Den som blev nöjd för länge riskerade att sluta leta, planera och anstränga sig.

För att överleva behövde vi fortsätta söka:

• mer mat

• mer kunskap

• större trygghet

• fler möjligheter

I dag möter våra hjärnor en helt annan verklighet. De flesta av oss lever inte längre i brist, utan i ett överflöd där mat, shopping, spel, underhållning, alkohol, droger, information och bekräftelse ständigt finns tillgängligt – ofta bara ett klick bort.

Våra hjärnor är utvecklade för att söka vidare. Det som en gång hjälpte oss att överleva har därför blivit en av nutidens stora utmaningar.

Att vilja ha är inte samma sak som att njuta

Vi tänker ofta att vi vill ha något för att vi tycker om det. Men hjärnan skiljer mellan drivkraften att "vilja ha" och upplevelsen i sig.

Dopamin beskrivs ofta som hjärnans njutningsämne. Det är dock en förenklad bild. Dopamin är framför allt kopplat till motivation, förväntan och sökande. Det är dopaminet som gör att vi riktar vår uppmärksamhet mot sådant som kan ge oss något och driver oss att:

• söka

• upptäcka

• vilja ha "lite till"

• fortsätta framåt

  
  

Själva njutningen är kopplad till andra delar av belöningssystemet, där bland annat endorfiner spelar en viktig roll.

"Dopamin får dig att vilja ha. Endorfiner gör att du njuter".

Det förklarar varför vi kan längta starkt efter något men ändå känna förvånansvärt lite när vi väl får det.

Den nya telefonen känns snart vanlig. Det uppnådda målet följs snabbt av ett nytt. Ett glas vin till, trots att det första hade räckt. Ett skroll blir till hundra, trots att innehållet inte längre ger någon större tillfredsställelse, om någon alls.

Vi fortsätter alltså att vilja ha även när njutningen har minskat eller helt uteblir. Känslan av ”lite till” är därför inte ett bevis på att nästa gång kommer att kännas bättre. Den visar snarare att drivkraften efter ”lite till” har etablerats.

Hjärnan lär sig av det som ger effekt

Hjärnan lär sig av det som förändrar hur vi känner oss – inte nödvändigtvis av det som är bra för oss på lång sikt.

Ibland söker vi något som ger njutning, energi, bekräftelse, spänning eller gemenskap. Men lika ofta försöker vi komma bort från något som inte känns behagligt.

Det kan handla om att slippa eller dämpa:

• stress

• oro/ångest

• tristess

• rastlöshet

• ensamhet

• negativa känslor

Ett beteende kan alltså bli förstärkande både för att det tillför något behagligt och för att det minskar något jobbigt. En notis kan ge bekräftelse. Ett spel kan vara avkopplande. Ett glas vin kan skapa lugn. Ett skroll kan ge en kort paus från en stressad vardag.

"Hjärnan frågar inte vad som är bra för oss på lång sikt. Den frågar vad som fungerade förra gången och föreslår samma lösning igen".

Om något snabbt ger njutning eller lättnad ökar sannolikheten att hjärnan föreslår samma lösning nästa gång vi befinner oss i en liknande situation.

Det som först var ett medvetet val kan därför med tiden bli en inlärd och nästan automatisk lösning. Särskilt utsatta är vi när vi är stressade, trötta, ensamma eller känslomässigt påverkade.

För de flesta stannar ”lite till” vid ett vardagligt beteende. Men ibland förstärks drivkraften över tid och börjar ta större plats än vi själva önskar. Då handlar det inte längre bara om att vilja ha mer, utan om att ett invant beteende börjar påverka våra val och vår frihet.

När "lite till" börjar kosta mer än det ger

Det som från början gav njutning, lättnad eller någon annan önskad effekt kan med tiden ge allt mindre tillbaka. Ändå kan drivkraften finnas kvar och få oss att söka ännu mer.

I en värld med ständig tillgång till sådant som väcker vår uppmärksamhet och påverkar vårt belöningssystem kan det därför vara mycket värdefullt att ibland stanna upp och fråga sig själv:

• Ger det här mig fortfarande något?

• Väljer jag det, eller känns det som att beteendet väljer åt mig?

• Behöver jag mer eller oftare för att få samma effekt?

• Kan jag avstå utan att påträngande tankar hänger kvar?

• Fortsätter jag trots uppenbara negativa konsekvenser?

De flesta av oss vet vad vi borde göra och vad som egentligen är bäst för oss. Vi kan förstå konsekvenserna, bestämma oss för att göra annorlunda och ändå känna hur drivkraften finns kvar.

Det handlar inte i första hand om svag karaktär eller bristande motivation. Det handlar om hur mänsklig inlärning fungerar. Vid riskbruk, skadligt bruk eller beroende kan drivkraften bli särskilt stark, trots att beteendet inte längre ger någon varaktig njutning och trots att konsekvenserna har blivit tydliga.

Vi kan alltså förstå att något är skadligt, vilja göra annorlunda och samtidigt ha svårt att genomföra den förändring vi önskar.

När ”lite till” börjar påverka hälsan, relationerna, arbetet eller den egna friheten är det dags att stanna upp. Inte för att döma sig själv eller känna skam och skuld, vilket vi ofta gör, utan för att försöka förstå vad som har hänt eller vad som håller på att hända.

Ju tidigare vi uppmärksammar förändringen, desto lättare är det att bryta det invanda beteendet.

Det finns alltid något vi kan göra

Oavsett om vi själva känner igen oss, står bredvid någon vi bryr oss om eller möter situationen som arbetsgivare eller chef kan det vara svårt att veta vad vi ska göra.

Jag skriver inte detta enbart utifrån kunskap om hur våra hjärnor fungerar. Jag känner igen situationen från flera håll: som den som själv hade utvecklat ett beroende, som chef och som närstående.

Min egen förändring började inte med att jag plötsligt förstod vad jag behövde göra. Under lång tid försökte jag lösa situationen på egen hand. Periodvis lyckades jag begränsa och kontrollera, men någon varaktig lösning hittade jag inte. Samtidigt fördjupades beroendet och blev allt svårare att hantera.

Förändringen blev möjlig först när jag bad om hjälp – och det gjorde jag inte förrän det gjorde ont, riktigt ont.

Med kunskap, stöd och förståelse började drivkraften efter ”lite till” sakta förlora sitt grepp. Det skedde inte över en natt, men steg för steg skapades utrymme för den frihet jag önskade.

Mina erfarenheter har lärt mig att vi sällan behöver ha hela lösningen klar. Men oavsett vilken roll vi har finns det alltid något vi kan göra.

• Som arbetsgivare eller chef behöver vi inte veta säkert vad problemet är. Men vi behöver våga agera på det vi ser, ställa frågor och se till att rätt stöd finns tillgängligt.

• Som anhörig eller vän kan vi uttrycka vår oro, berätta vad vi har lagt märke till och finnas kvar – utan att ta över ansvaret för någon annans förändring.

• Och om vi själva känner igen oss behöver vi inte veta exakt hur vägen framåt ser ut. Det första steget kan vara att berätta för någon hur det faktiskt är och säga: Jag behöver hjälp.

  
  

När ”lite till” har utvecklats till skadligt bruk eller beroende är det sällan enkelt att förändra på egen hand. Men det finns hjälp, och förändring är möjlig.

/ Fredrik Lyrblad

Lyrblad Recovery erbjuder rådgivning, utredning, behandling och stöd vid riskbruk, skadligt bruk och beroende. Stödet riktar sig till arbetsgivare, privatpersoner och anhöriga som söker tydlighet, vägledning och en hållbar väg framåt.